Ibland sköljer ensamheten över mig som en stor våg, en våg som håller mig fast under ytan och gör det svårt att andas. Som ikväll. Efter fem dagars semester och enbart ett tillfälle med socialt umgänge under dessa dagar kom det. Oftast märker jag inte av ensamheten så väl på vardagarna eftersom min sociala kvot fylls upp rätt så rejält på jobbet. På helgerna tycker jag det är skönt att kunna sitta hemma själv utan några måsten, plus att om det är några sociala tillställningar så är de nästan uteslutande på helgerna. Visst kan ensamheten komma krypande under vanliga veckor också, den där saknaden över att inte ha någon att dela vardagstristessen med, men den är inte så stark.
Nu däremot, nu slog den till med full kraft. Det är första gången jag har riktig semester, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Semesterns inledande helg bestod av stora mängder socialt umgänge både fredag, lördag och söndag, varpå den här veckan började med plus på det sociala kontot. Med andra ord njöt jag av att lufsa omkring de första dagarna utan att behöva umgås med folk, höll mig sysselsatt med att besöka affärer och filosofera över vad jag skulle kunna göra nu när jag är ledig. Men till slut hade jag gått igenom affärerna. Filosoferat färdigt.
Då kom det. Allt det där som jag skulle vilja göra, men som är så himla trist om det inte finns någon att dela det med. Jag vill resa, åka på dagsturer för att upptäcka nya platser, njuta av naturen. Bada, ligga på en filt under ett träd och prata om allt och ingenting. Dricka goda, kalla drycker, skratta tills jag får ont i magen och dansa mig genom natten. Självklart behövs inte någon respektive för att göra dessa saker, det vore lika fantastiskt att dela upplevelserna med en god vän. Det är bara ett problem. Mina goda vänner har en respektive att göra dessa saker med. Bland de som jag brukar umgås med är jag sista singeln kvar. Och det blir inte samma sak.
Med tanke på den ålder jag har uppnått känns det att jag ska lyckas hitta en vän som är på samma ställe i livet som mig lika troligt som… att någon skulle ge mig en miljon kronor. Eller som att hitta en respektive, det tycks ju vara omöjligt uppdrag upphöjt i sju. Hur som helst, det jag egentligen ville ha sagt är att det finns så mycket saker jag skulle vilja göra, men som jag vill göra tillsammans med någon annan. Jag gör allting själv. Hela tiden. Och jag är så fruktansvärt trött på det.
Den känslan, tröttheten och ensamheten, kom över mig ikväll när jag skulle sova – hårt. Drömmarnas land byttes mot ångest och tårar. Nu försöker jag sysselsätta mig själv för att känslan inte ska ta omtag när jag släcker lampan och tankarna får fullt fokus igen. Jag tänker att om jag har någonting att göra tills jag inte kan hålla mig vaken längre borde jag inte hinna tänka alltför mycket och därmed inte hinna dra mig längre ner. Samtidigt vet jag att det inte fungerar så. Även om jag skulle lyckas med min plan så vet jag att känslan kommer finnas kvar där imorgon. Och dagen efter det.
Den finns alltid där, det enda som varierar är styrkan.
Fröken Hink 
