Jadu…

De två senaste dagarna har det inte riktigt fungerat för mig. Jag vet inte alls varför, men saker har bara gått fel och det har inte känts riktigt bra. Det började igår morse.

Till en början kändes dagen bra, tog bussen till Kil för att jobba. När jag kom fram i Kil satte jag mig på cykeln för att åka till jobbet. Men någonting stämde inte. Det kändes konstigt att cykla och det lät fel. Jag gick av cykeln, kikade lite på den, tyckte inte att något såg särskilt knas ut. Eftersom det var bakdäcket som kändes konstigt bestämde jag mig för att klämma på det. Ingen luft. Alls. Nada, zero, noll. Sist jag cyklade på den var backdäcket fyllt med luft. Med andra ord: någon jävla idiot hade punkterat bakdäcket på min cykel!

Jag var något så fruktansvärt förbannad, fick snällt låsa fast cykeln igen och knata iväg till jobbet. Just igår jobbade jag på en förskola som öppnade i januari, så de har fortfarande en del nyinskolningar och många småknattar. Just igår var det en sån där skrikig dag. Den började bra, jag kommenterade på vad lugna och icke-skrikiga barn de verkade ha och helt plötsligt ramlade ett barn ner från en bänk. Slog huvudet i marken, grät och skrek. Då blev ett annat barn ledset eftersom det första barnet grät, sen ramlade ett tredje barn ner från en bänk och blev ledsen, då blev ett till barn ledset eftersom det tredje barnet grät. Något senare ramlade ett större barn nerför kullen (vilket tydligen var leken, men denna gång gjorde det ont) och slog sig. Tårar och ännu mera skrik.

Två eller tre barn ägnade sen ända fram till lunchen och hela lunchen åt att gråta och skrika. Konstant. Efter det var det minst ett barn som var missnöjd med något hela tiden tills jag gick hem. Snacka om att man är trött i huvudet då.

Idag skulle jag till samma ställe. Höll tummarna för att dagen skulle bli lugnare (och kände mig mycket nöjd med att jobba kort dag från 9 till 13.30) och satte mig på bussen. Efter första hållplatsen blev vi stående i nästan en kvart. Då bör tilläggas att restiden totalt ska vara en halvtimme. De håller på att bygga om en väg där i princip alla bussar åker, vilket gör att den vägen är trängre än vanligt. Idag hade någon dessutom parkerat en lastbil där. Någonstans mellan 5 och 10 bussar skulle förbi där och då (plus ett gäng med bilar), lastbilschauffören syntes inte till och det var verkligen helt stopp. Tills slut bestämde sig en man i reflexkläder (som var där och jobbade med något annat, kanske vägarbetet?) att ta tag i saken, så han ställde sig och dirigerade trafiken. Till slut kom vi loss.

Väl framme i Kil fick jag skynda mig till jobbet, men lyckades ändå komma några enstaka minuter för sent. Dagen var rätt så lugn, det var bara ett barn som grät och skrek sig igenom lunchen. Inte en endaste trillade av bänken, eller en cykel, eller en kulle. Dock fick jag ett samtal precis innan lunch. ”Kan du komma och jobba där när du har slutat? En har blivit sjuk, skulle vara jättebra om du kunde komma iväg lite tidigare och skynda dig dit!”. Jag tackar ju inte nej till fler timmar (mer pengar till mig), men kände när jag väl satt på jobb nummer två att det verkligen hade varit skönt att sluta tidigt. Istället fick jag sluta 16, vilket inte är en särskilt lång dag med tanke på att jag började 9, men utan rast och med stress så blir man rätt trött. Mitt huvud stängde av långt innan jag slutade, fick frågan av en kollega vad jag funderade på efter att jag stått med händerna vid ansiktet och bara sett förvirrad ut. Det var också så jag kände mig när det var fem minuter kvar på dagen. Vad fasen pysslar jag med? Vad gör jag nu?

Annonser

Jag är förbannad

Igår kväll när jag skulle kolla hur jag jobbar idag (för att sedan kolla upp tågtider) upptäckte jag att jag har stängning idag. Jag har absolut inget emot att ha stängning, men det är ett problem. Det är ute i Högboda jag jobbar idag. Det går otroligt nog tåg där, dock inte så ofta. Jag slutar 18. Första tåget som går efter 18 går först 19.33. Då är jag framme i Karlstad 20.09. Och med tanke på att bussarna till Rud inte går lika ofta längre är jag säkert inte hemma förrän närmare 21.

Detta gjorde mig inte alls glad. Men jag kunde acceptera det. Ska försöka prata mig ur stängningen jag fått där om två veckor. Tänkte att om jag lyckas med det så känns det ändå rätt okej. Och det kändes rätt okej, tills jag skulle ta mig till tåget.

Skulle åka med bussen som gick 8.19 för att inte behöva stressa till tåget som gick 9.01. Först och främst var bussen lite mer än 5 minuter sent, vilket inte är så farligt, men det redan låga humöret sänktes ytterligare. När bussen närmade sig såg jag (och säkert de ca tio andra som också väntade på bussen) att bussen var överfull. Den stannade, släppte av en person, stod där i någon minut utan att släppa på någon och sedan åkte den.

Då blev jag förbannad och väldigt stressad.

Om de ska dra ner på turerna får de banne mig se till att alla får plats på bussen. Sätt in en dragspelsbuss, eller en extrabuss som går samtidigt de tider då de vet att det är många passagerare. För det är ju inte som att de får mindre passagerare på varje buss för att de minskar på turerna. Jag tror inte att jag kommer vänja mig vid de nya busstiderna.

Inte helt pigg

Usch vad gärna jag önskar att jag låg i sängen just nu. Under det varma sköna täcket. Med en varm och kramgo sambo bredvid mig.

Nu är det tyvärr inte så. Det är istället så att jag sitter på en inte överdrivet varm buss. Mår i ärlighetens namn inte särskilt bra, tror jag hade feber i natt. Nu sitter jag och snörvlar och känner mig rätt tom i huvudet.

Skriver mer sen på vägen hem, för nu tänkte jag försöka sova.

On my way

Nu sitter jag på bussen igen. Är på väg till Karlskoga för att dansa. Nästan fyra timmars restid för att dansa 1,5 timmar.
Värt?
Ja, jag tycker faktiskt det.
Jag älskar verkligen att dansa och vill inte missa en enda träning. Jag behöver den stunden i veckan där jag får hoppa runt, pressa mig och träffa människor som känner precis som jag.

När jag dansar kan jag släppa allt annat. Det krävs en sån koncentration så det inte finns tid att tänka på något annat. Och på sätt och vis blir det avkopplande. I alla fall från vardagen och en sån stund behöver alla ibland.