Det här med kroppsuppfattning

När jag gick i gymnasiet var jag liten. Både i huvudet och i kroppen. Jag hade dessutom alltid varit liten. Jag dansade minst två gånger i veckan från det att jag var kanske 8-9 år (en gång i veckan från det att jag var 5 år). Gymnastik en gång i veckan. Sista terminen i gymnasiet hade jag även rytmik med dans som individuella val, så då dansade jag fyra gånger i veckan (á 80 min) + 80 min gymnastik.

Jag rörde på mig helt enkelt. Jag kan ju inte direkt påstå att jag var vältränad, men jag rörde på mig. På den tiden var jag med andra ord rätt så spinkig. Min standard-vikt låg på 52 kg till mina 162 cm. Och min vikt var ingenting jag direkt tänkte på. Jag dansade inte för att hålla vikten nere utan för att jag tyckte det var roligt. Jag tänkte inte på vad jag åt, utan åt det jag tyckte var gott tills jag var mätt. Vilket i och för sig kanske inte var så mycket alla gånger (kommer ihåg att min mamma var noga med att inte köpa philadelphia light åt mig, eftersom hon tyckte jag behövde fettet).

I Grekland på studentresa 2006

Men. Att jag var spinkig hindrade mig inte från att ha komplex. Min näsa var för stor. Min mage putade ut. Mina lår var för smala för att byxor skulle sitta snyggt (oftast passade de i midjan men var för stora i benen). Egentligen hade jag slanka fina ben och ändå hade jag aldrig på mig shorts, eftersom jag inte tyckte om mina ben.

Åsikterna bland mina kompisar varierade (ni vet, i högstadiet/gymnasiet har ens kompisar alltid väldigt mycket åsikter). Någon tyckte att jag hade en ”modell-kropp”. En annan sa att mitt huvud såg så stort ut eftersom jag hade så sjukligt liten kropp.

Det här var mer än 6 år sedan. Jag minns varenda (negativ) kommentar som om det var igår. Varför är det så? Varför är vi så bra på att se allt det negativa? Jag är världsbäst på att hitta negativa saker i kommentarer som var menade som positiva. Jag hatar den egenskapen hos mig.

Det är inte den enda egenskap jag hatar hos mig. Jag hatar att jag hatar min kropp. Jag var inte förtjust i min kropp för 6 år sedan och jag är det inte nu heller. Den här gången är det dock åt andra hållet. Mina lår är inte längre för smala, de är alldeles för breda. Min mage putar inte bara lite nu för tiden. Mina sadelpåsar (aka kärlekshandtag) ska vi inte ens prata om. Jag vet inte vad min vikt ligger på, för jag ser inte längre vågen som min vän som vill mig väl. Den är ond. Vill bara få mig att må dåligt. Eller?

Sommaren 2010 blev jag arg på mig själv och gav mig fan på att jag skulle gå ner i vikt. Och vet ni vad? Det gjorde jag också. Jag gick sammanlagt ner 16 kg. Hade en vikt på ca 60 kg. Helt plötsligt såg jag inte uppsvälld ut längre! Jag såg ju faktiskt rätt smal ut.

Sedan hände någonting igen. Sommaren 2011 blev jag och min pojkvän sambos. Ni vet att man brukar prata om sambovikt? Vad kan jag säga annat än att jag inte slapp undan det. Det senaste året har jag ätit alldeles för mycket, alldeles för mycket gottigt och rört mig alldeles för lite. Kilona kom tillbaka, lite i taget, men nog kom de tillbaka alltid. Visst, alla 16 kg är inte tillbaka, men alldeles för många av dem.

Jag vill gå ner i vikt igen. Det svåra är att bestämma sig och sen hålla sig till det. Speciellt när man bor tillsammans med någon. För då finns det en till vilja att ta hänsyn till.

Vet ni vad jag önskar mer än att gå ner i vikt?
Att jag kunde hitta den där balansen, det där lagoma. Att kunna unna sig ibland, men ändå vara tillräckligt nyttig i övrigt för att hålla vikten.
Att jag kunde känna mig nöjd över hur jag ser ut. Tycka om mig själv med eller utan de där extrakilona.
Att slippa få dåligt samvete över att jag vill dricka eller äta någonting gott ibland.
Att slippa få dåligt samvete över att jag dricker och äter någonting gott ibland.
Att slippa gå in i en provhytt och se en kort och tjock tjej som inte passar i några byxor hon provar.
Slippa bli deppig av att prova kläder eftersom allting oftast bara ser dumt ut.

För jag vet ju att allt det där egentligen bara sitter i mitt huvud. Jag ser ju tjejer på stan som är större än mig men som ändå är skitsnygga i det de har på sig. Och jag förstår inte varför jag inte kan hitta kläder som sitter så bra på mig. Jag vet ju att jag säkert skulle kunna hitta kläder som jag är skitsnygg i bara jag kunde få bort den bilden jag har av mig själv som en oformlig klump. Men hur får man bort den?

I juli i år (har dock gått upp lite sen dess)