Upp och ner

På träningen i söndags kände jag att jag hade noll kraft i kroppen och ludd i huvudet. Igår kändes det ännu värre, så stannade hemma från pole-fitnessen för att klara av att gå på dagens omtenta. Hade jättesvårt att somna igårkväll, somnade till slut någon gång vid två-tiden tror jag. Klockan ringde 7.00, jag hade jättesvårt att gå upp men masade mig iväg till omtentan. Väl där kände jag mig ändå rätt pigg, det kändes som att tentan gick bra och trillade in i en kompis efteråt så stod och pratade lite med henne.

Väl hemma kände jag mig riktigt pigg, drog på musik och började fixa lite i sovrummet. Fick bort den stora klädhögen som bosatt sig i ena hörnet, hämtade in andra sängbordet och satte upp världshistoriens snyggaste spegel.

image

Superbra humör, massor av energi! Vet inte när jag kände mig så senast, så det har varit himla skönt! Speciellt med tanke på de senaste dagarna. Var jättepepp inför raggan som var ikväll, men när jag kom dit sjönk humöret genast. Det är jätteroligt att dansa ragga igen, så det är inte det. Problemet är att vi är ungefär 25 stycken i gruppen, i princip alla utom jag är någonstans mellan 16 och 20. Det innebär i alla fall ett tjugotal tjattrande tonåringar som sporadiskt lyssnar på läraren. Det innebär en proppfull sal där man slår i andra om man försöker ta ut rörelserna ordentligt. Det innebär att läraren måste dela upp oss i två grupper för att vi ska få chansen att ta i ordentligt. Sist jag dansade ragga var vi fyra i gruppen. Liiite skillnad.

Jag gillar inte att trängas. Dessutom har läraren lektion innan, utan rast emellan, som sällan slutar i tid. Idag började hon gå igenom närvarolistan först tio minuter efter att vi börjat. Vi drar också lite över tiden, så det blir ungefär 50 minuters dans trots att det ska vara en timme. Och eftersom vi drar över tiden måste jag springa till bussen.

Jag känner mig jätteklagig just nu, speciellt då det ju faktiskt är jättekul, det är en bra koreografi med härlig energi. Det är synd bara att några tråkiga saker lägger en liten skugga över det. Önskar jag kunde njuta av det och uppskatta det mer.

Annonser

Suget

Det sitter en liten sockerdjävul på min rygg som lite då och då bestämmer sig för att ge sig till känna och bråka med mig. Bara poff! så visar han sitt fula tryne och viskar lockande ord i mitt öra som drar igång sockersuget.

Kommer jag någonsin bli av med honom eller kommer jag få dras med honom resten av livet?

Helgen i stora drag

I helgen var jag en sväng till Karlskoga, i fredags gick jag och Ingela ut och åt på Gastro. God mat och en himla trevlig kväll med bästa Ingela!

I lördags drog jag, Staffan, Ingela och pappa till Stråhallen för en timmes badminton. Riktigt kul och framförallt jobbigt! Har fortfarande ont i högerarmen. Under tiden vi spelade gick mamma på loppis och kikade. Där hittade hon ett soffbord som vi gick och tittade på efter spelandet. Jag kan säga att loppisar är farliga, för vad hittade jag på loppisen om inte en fin gammal stol?

image

Kunde ju inte lämna denna skönhet alldeles själv där, så den fick följa med hem. Första gången jag släpade med en stol på en sju mil lång busstur… Jag måste sluta gå på loppis, jag har inte plats för så mycket mer nu. Uppenbarligen har jag en förkärlek för sittmöbler. I gammal stil har jag nu tio stolar, tre pallar, en tresits-soffa, en fåtölj och en hallmöbel. Jag måste sluta.

Hur som, efter loppis-besöket åkte vi och handlade lite och sen åkte vi ner till Klippan för mat. Ingela hade gjort pulled pork och till efterrätt blev det semla som mamma gjort plus en mums-mums. Alltså kan man säga att det inte har varit en toppenhelg ur ett viktnedgångsperspektiv, men det har varit en mycket mumsig helg!

Idag har varit en lugn dag, har handlat lite och så var det pole-fitness nu på kvällen. Vi var bara tre där idag, så tränaren gjorde en koreografi som vi körde, var himla kul! Nu är Hinken trött…

Imorgon gäller det!

Imorgon är det då dags för Hotspot 2015! Jag har ännu inte börjat bli nervös över att jag ska gå omkring och mingla, gå fram till företagsrepresentanter och presentera mig själv, och ställa bra frågor, och göra ett bra intryck, och… där blev jag nervös. Jag tycker inte om att mingla, jag är inte en bekväm minglare, jag tycker inte om att sälja in mig själv och jag tycker inte om att gå fram till okända människor, men imorgon är det bara att strunta i det och köra på!

1598539_920513521322050_475291375_n
Jag har skrivit ut 15 cv-häften med framsida (med bild på mig of course), mitt cv i uppslaget och ett personligt brev på baksidan. 11 företagsspecifika och 4 extra om jag skulle råka traska förbi något annat intressant företag. Det enda jag behöver nu är en dusch och rena kläder så att jag inte luktar svett efter kvällens danspass, sen så är jag redo! Kanske lite deo och smink också. Kanske. Imorgon ska jag banne mig charma byxorna av de företag som är där! (bildligt alltså, jag har verkligen inga planer på att få av någon byxorna i en bokstavlig mening)

(inte imorgon i alla fall)

Invägning 6 (eller Den (nästan) nakna sanningen del 2)

Idag var det då dags för både invägning och kroppsbilder. Om vi börjar med invägningen kan jag säga att den var en besvikelse. Vågen visade 75,0 kg (jag vägde mig flera gånger och varierade positionen på vågen för varje gång, ändå visade den det! Antar att det är ett tecken på att vågen är bra som inte påverkas av ståendeposition), vilket är 0,2 kg upp i vikt. Inte bra, inte bra. Dock får jag skylla mig själv, jag har ätit dåligt nästan hela, men framförallt senare delen av, veckan. I fredags gjorde jag pizza som jag åt både fredag och lördag, i söndags åt jag på Burger King med mamma och pappa, i måndags åt jag salt karamell- och chokladkaka och igår blev det pannkakor (som man inte håller sig mätt på så länge, så jag åt mycket mer än egentligen nödvändigt på eftermiddagen). Jaja, nu har jag gått ner totalt 2,1 kg, alltså 0,4 kg mindre än planerat = lägga i en högre växel den här veckan. Framförallt på matfronten.

Eftersom det gått en månad sedan jag lade upp bilderna på min vackra kropp är det alltså dags igen. Vi börjar med förra månadens för att fräscha upp minnet (stackars minnet):

image

Ja. Vad kan man säga? Tror vi inte säger så mycket utan går direkt på dagens bilder istället:

image

Ja ni… Ingen större skillnad direkt, men efter att ha suttit och glott på dem nu i några minuter kan jag ändå se att området mellan bröstet och midjan inte är lika utfyllt som innan. Det är liksom mer midja nu än det var för en månad sedan.

Sen måste jag ju konstatera att jag kanske inte valt en optimal outfit till dessa foton. Nederdelen sitter åt på fel ställen (har en mycket ”jämnare kurva” från midjan och ner över höften än vad som framgår på bilden), så funderar på om jag borde välja nån annan outfit. Frågan är ju då vad… Vi får se!

Klart slut.

Snowboard-åkning i Sunne

Idag åkte jag snowboard för första gången på cirka 8-10 år. Jag var fullkomligt livrädd men gav mig på det ändå. Började ju inte direkt mjukt, utan vi tog sittliften upp på en gång. Visst, blå backe, men ändå. Det visade sig vara lite som att cykla. Både huvudet och kroppen visste vad de skulle göra som tur var. Enda problemet var väl just att jag var himla rädd.

image

För varje åk blev jag bara mer och mer rädd konstigt nog, tycker det borde fungera tvärtom. Visst att jag trillade några gånger, varav en gång på ansiktet, men jag tror inte det var det som var problemet. Jag vet att jag kan åka, det märkte jag ju. Det fanns ju där liksom. Men av någon anledning blev jag bara räddare och räddare.

Ibland får jag såna stunder. Stunder av total irrationell rädsla när jag är nära på att bryta ihop utan att riktigt förstå varför. Idag fick jag en sån stund efter typ första åket efter lunch. Kände mig mest bara rädd och rätt skakis, så bestämde mig för att stanna kvar där nere när de andra åkte igen.

image

Jag tror det var ett bra beslut, så även om jag inte övervann min rädsla så avslutade jag ändå relativt på topp. Hade jag fortsatt hade min dag antagligen slutat med att jag bröt ihop i backen och att sitta där med en smärre panikattack känns ju inte alltför lockande. Det hade ju troligtvis varit den känslan som följt med mig till nästa gång i sådana fall. Nu fick jag med mig känslan av att jag kan istället.

Är helt klart nöjd med dagen! Hade roligt så länge jag åkte, kände mig väldigt lugn och tillfreds med beslutet att avstå från de sista åken, plus att det var kul att upptäcka att vissa saker finns kvar i muskelminnet även efter många år. Måste helt klart komma iväg och åka skidor snart också!

Igår, idag, imorgon

Uppdatering!

Igår träffade jag två kompisar för att äta och ta en öl (läs cider). Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, bestämde oss för kinamat, men på vägen dit gick vi förbi scandic varpå en av dem nämnde att de hade nåt där de serverar mindre rätter i glas som var gott. Alla tre tyckte att det lät som att det kunde vara nåt så vi klev in där istället.

Vi beställde tre glas vardera, jag tog pulled pork-burgare med cheddarcreme, friterad potatis med aioli och räkor med ingefära, kokos och lime. Potatisen serverades förvisso inte ur ett glas, men ändå. Huuur gott som helst! Mat, två cider och väldigt många skratt senare var det dags att gå hemåt. Helt klart en bra ny torsdagstradition!

image

Idag har jag varit i skolan en massa och kodat assembler, gjort hemmagjord pizza på kvällen, hängt med katterna (jag och Tea är kattvakt åt Kissen) och förberett mig så smått inför imorgon. Då ska jag nämligen till Sunne och åka snowboard! Första gången på jag vet inte hur många år, så det kan med andra ord gå precis hur som helst. Men det går nog bra, jag kommer fortfarande ihåg vilket ben jag vill ha framåt (vänster) så det är ju alltid en början!

image

Kissen tycks uppskatta mitt sällskap (han är stor!)

Nu: sova sova sova!

Intressant avslut

Efter att skolan slutade klev jag in i hissen för att åka till första våningen ända från fjärde (hej lat!) för att sedan traska hemåt strax efter 16. Trycker in knappen för plan ett, hissen pratar lite som alltid och dörren stängs. Sen händer ingenting. Står där ett litet tag, provar att trycka på både dörröppning och dörrstängning. Ingenting. Väntar lite till, börjar vifta åt några som sitter vid några bord i närheten av hissen. En tjej kommer och trycker på knappen på utsidan. Ingenting händer. Hon hämtar två killar som börjar dra i hissdörren. Ingenting händer.

image

Till slut håller jag inne larmknappen tills den börjar ringa. Efter ett tag svarar någon och han skickar ut en tekniker och säger åt mig att hålla mig lugn. Lite lustigt med tanke på att jag var kolugn, möjligtvis något road och lite irriterad över situationen. Står där inne och väntar, tjejen kommer tillbaka för att se att jag fått tag på någon. Sen efter en liten stund hoppar hissen igång igen! Jag kliver av på tredje våningen (en av knapparna jag tryckte på i början) och tar trappen ner. Tänker att det är bäst att stanna tills teknikern kommer och sätter mig och väntar.

Hissen däremot är kvar på våning tre i flertalet minuter innan den fortsätter ner till våning ett. Väl där nere är det några killar som trycker på knappen på utsidan, men dörren vägrar öppna sig. Efter ett tag åker den upp till plan fyra, står där ett tag, åker tillbaka till våning ett. Därefter trycker en dam med krycka upp den till plan två, kliver in och åker ner till plan ett utan problem.

25 minuter efter att jag kommit ut ur hissen kommer det inte en, inte två, utan tre brandmän och letar efter mig. Då kändes det lite pinsamt att ha kommit ut ur hissen, men vad skulle jag gjort? Tänkte ju inte direkt kliva in i hissen igen, hålla in larmknappen så det tjöt som fasen för att säga att jag kommit ut. Då hade jag ju säkert fastnat igen.

Finns helt klart roligare saker att ägna en timme åt, men inte helt fel med något som bryter av vardagen! Skämt åsido, lär inte åka den hissen igen. Så roligt är det ju inte att behöva ringa och säga att man sitter fast i en hiss, speciellt inte när den inte ens fastnat mellan våningar utan helt enkelt bara inte vill öppna dörrarna.

Ragga!

Idag – äntligen! – blev raggan av! Fortsättningsgrupp, vilket gjorde mig rätt nervös. Väldigt stor grupp, vilket gjorde mig rätt nervös (och rätt irriterad, är det mycket folk vore det bra om de kan placera ut sig med lite eftertanke). Enbart minimala gymnasietjejer, vilket gjorde mig rätt nervös.

Trots nervositeten gick det himla bra. Fruktansvärt jobbigt såklart, framförallt styrkan, men riktigt kul att vara igång med det igen! Gick helt klart över förväntan.

När klassen var slut kom läraren fram och pratade med mig, frågade om jag dansat ragga förut och berömde mig för att jag hängde med så bra. Varpå jag självklart ska vifta bort det med att det ju var samma koreografi som vi körde när det var öppet hus, men då sa hon att jag även hängde med bra på uppvärmningen och diagonalen.

Då bestämde jag mig för att helt enkelt bara ta emot komplimangen och säga tack. Det är ännu en sak jag måste träna på, att sluta känna ett behov av att förklara mig. Om jag inte är bra på någonting så vill jag berätta för folk varför jag inte är bra på det, att det finns en anledning, så att de inte ska tro att jag bara är dålig eller inte vet om det. Om jag är bra på någonting så vill jag komma med förklaringar till varför just det gick så bra eller bortförklara det helt (nej, jag är inte alls bra på det), så att de inte ska tro att jag är typ uppblåst.

Exempel 1: när jag simmar önskar jag att jag hade en skylt på mig där det står ”ja, jag simmar långsamt. Det kan bero på att jag är obekväm där jag inte bottnar och därför har undvikit att bada där jag måste simma”. När jag börjar bli trött på mig själv för att jag känner mig i vägen vill jag lägga till ”men vet ni vad? Jag simmar iaf! Jag kommer ju inte bli bättre om jag inte simmar och alla måste vi börja nånstans! Så varsågoda och simma förbi, för jag försvinner ingenstans”

Skulle bli himla otympligt med en sådan skylt…

Exempel 2: när en kompis säger att jag kan sy och är duktig på det säger jag genast ”nej, jag kan inte sy. Jag kan inte sy efter mönster och jag får bara ihop saker som inte kräver att man är så noggrann”.

Men vafan, varför säger jag inte bara tack? Jag har sytt flertalet saker nu som faktiskt blivit riktigt bra och visst, jag är inte så noga och jag gillar inte tanken på att följa ett mönster, men lik förbannat lyckas jag testa och höfta fram saker som ser rätt bra ut. Bara det är ju inte illa pinkat!

Så, nu har jag fått filosoferat av mig lite också. Inte alls meningen med inlägget, men så kan det bli ibland. För att det inte bara ska bli text bjuder jag här på en bild på en taggad men nervös Hink från innan dansen! Imorgon bitti blir det badhuset, så natti natti!

image