Insikt

Jag har bestämt mig för att vara väldigt ärlig nu, framförallt mot mig själv men även då mot bloggen och ni som läser.

I mitt förra inlägg skrev jag ju om min inställning till pole-fitnessen, att det inte kändes som att jag tog det seriöst och att jag inte förstod var den inställningen kom ifrån. Efter lite kontemplerande kom jag fram till något av en insikt till vad det kan bero på.

Först och främst kände jag mig rätt malplacerad. Tjockast där, förvisso som vanligt, men ändock lite jobbigt. Det känns alltid jobbigt att vara den som är tjockast när man är och tränar. I mitt huvud blir jag då per automatik den sämsta där (sen varför det spelar någon roll och varför jag jämför mig med alla andra är en helt annan diskussion). Det finns liksom inte en chans att jag kommer kunna utföra övningarna lika bra eller snyggt som alla andra, eftersom de inte har massa fett i vägen. Sen att jag är fruktansvärt svag och har hemskt dålig kondition underlättar ju inte direkt. Som under en övning när man skulle dra in magen så att man blev böjd som en ostbåge, men när jag gör det så blir jag inte som en ostbåge. Jag blir mer som en boll, med ryggen som putar ut och magen som putar ut, eftersom jag har väldigt mycket mage.

Men om jag då inte tar det på allvar utan bara gör det som en rolig grej så kan jag inte vara sämst där, eller misslyckas, eftersom jag ändå inte försöker på riktigt. Som en skyddsmekanism för att slippa känna mig kass. Dock funkar det ju inte så bra när jag kommer på mig själv med det, utan då känns det bara ännu värre.

Jag säger rätt ofta att jag är fet. Jag har inga problem med att prata och skämta om att jag väger för mycket. Jag har även insett att jag väldigt ofta säger att jag är dålig på saker. Enligt mig själv är jag tydligen dålig på sjukt mycket saker. För inte alls längesen skrev en gammal kompis ”chilla på självnedgraderingen” när jag skrev att jag inte alltid är så snabb efter att jag inte hade förstått vad han menade. Kan bara tänka mig vad han skulle säga om han hörde hur jag pratar om mig själv mest hela tiden. Återigen pratar vi om en skyddsmekanism. Om jag snackar skit om mig själv eller skämtar på min bekostnad så kan inte folk göra det bakom min rygg. Varför snacka skit om någon som erkänner det själv liksom? Jag vill dessutom inte att folk ska tro att jag inte vet om mina fel och brister. Jag vill inte ta risken att någon ska tro att jag tror att jag är bättre än jag är.

Det är rent ut sagt skitkasst att jag tänker och gör såhär. Att trycka ner mig själv för att ingen annan ska kunna göra det känns väldigt kontraproduktivt. Så länge jag gör det kommer ju någon garanterat göra det, om jag slutar så finns det bara en risk för att någon gör det. Och vad spelar det egentligen för roll om någon skulle göra det?

Jag har mycket att jobba med framöver, det är inte bara en ändring i mat- och träningsvanor som krävs, utan jag måste även ändra hela mitt tankesätt och hur jag förhåller mig till mig själv. Att komma till insikt om att jag beter mig såhär och att verkligen erkänna det för mig själv var jobbigt. Riktigt jäkla jobbigt. Men jag antar att det är ett bra steg på vägen. Hur ska man kunna jobba på någonting om man inte kan erkänna att det är ett problem?

Nu får det helt enkelt vara slut på att prata skit och trycka ner. Det kommer inte gå att sluta sådär bara över en natt, men om ni märker att jag gör det – snälla säg åt mig att sluta.

Annonser

One thought on “Insikt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s